Kan inte låta bli att reagera och förfäras över svensk medias behandlande av kris och katastrofhändelser i Sverige. Var själv på plats i tsunamins Thailand 2004 och arbetade nära media och pressuppbåd som jag då upplevde som väldigt inkompetenta på hur människor reagerar och far illa av att bli utsatta för trauman. Föreläste i efterdyningarna av den händelsen på Pressklubben i Umeå om etik/moral samt emotionell krishantering och fann till min förvåning att kompetensen här var låg. Förvånande med tanke på den generellt höga utbildning Journalisthögskolan ändå förser dagens journalister med.

I och för sig är det ett återkommande mönster som jag kan spåra ifrån 1994 då Estonia sjönk och vi fick se och höra intervjuer med hur drabbade och anhöriga tog det och hur de "mådde" i 2-3 dagar.

2004 var det då dags för tsunamin och beteendet med att intervjua chockade och skadade inblandade människor höll på i veckor. Hade inte stormen Gudrun dragit in hade rapporteringen av varenda drabbad fortsatt in i februari.

Det som journalister, och fotografer, måste förstå är att alla de "intervjuar" och fotar vid skedda händelser, alla är i chock! I någon del av de mångfacetterade chockfaserna, men likväl i chock. Och de som intervjuar och fotar är också inne i en bearbetningsfas av traumat som också för dem är chockartat. På en direkt fråga till en journalist om hur hen överhuvudtaget kunde komma på tanken att intervjua en tonåring som mist hela sin familj i Thailand fick jag till svar: "jamen, jag frågade först och hen sa det var ok". Tablå, en blind leder en blind. Båda var lika chockade och hela intervjun blev patetisk och förödande för framförallt intervjuoffret.

Man ska inte sticka upp en mikrofon i ansiktet på en människa som utsatts för trauma och fråga hur de mår! Inte fota skadade och lidande människor under ett pågående trauma! Det är generalfel! Hur svårt ska detta vara att förstå?

Faller detta oetiska beteende in under det s.k "Allmänintresset"? Nej! Allmänintresse inom journalistik innebär att medborgarna ska få information och uppgifter så att de kan ta ställning i samhällsviktiga frågor. I många, många av de fall där man publicerar namn och bild på någon så är det inte ett allmänintresse i detta. ( Nils Funcke, publicist och expert i yttrandefrihetsfrågor ). Motsatsen till Allmänintresse är Särintresse, och min bedömning blir att de ansvariga utgivarna spelar en stor roll i media för att få en ekonomisk vinning genom exempelvis en upplageökning.

En del av problemet är nog att de pressetiska reglerna är ett stöd för tidningar och media att upprätthålla en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De pressetiska reglerna syftar ju till att ge den enskilde ett skydd mot publicitetsskador utöver det som lagen erbjuder. Reglerna anvisar tidningarna och media att undvika uppgifter om enskildas privatliv, som saknar uppenbart allmänintresse. Behörigt utrymme ska ges åt rättelser och genmälen. Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling. Bakom Etiska regler för press, radio och TV står Publicistklubben (PK), Svenska Journalistförbundet (SJF), Svenska Tidningsutgivarföreningen (TU), Sveriges Tidskrifter (ST), Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Television AB (SVT) och Utbildningsradion AB (UR).

Etiken tar sig alltså inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften. De etiska reglerna för press, radio och TV är ett stöd för den hållningen. Här har vi också pudelns kärna. Hela det pressetiska etablissemanget behöver vidareutbildning samt fortlöpande utbildning i tillämpandes av dessa etiska regler. Krishantering. Hur reagerar de själva i kris? Empati och bemötande av traumatiserade människor? Kan de det? Vet de överhuvudtaget hur mycket de skadar drabbade och närstående med denna nu pågående människojakten efter varje inträffat trauma?

Ni är välkomna att kontakta oss på C & U Partners så utbildar vi samt leder er fram mot ett försvarbart pressetiskt handhavande och bemötande av människor i kris & katastrofer.